Visst gör det ont när knoppar brister...
Hon tittade aldrig tillbaka.
Ögonen brände av farvälets tillbakatryckta tårar. Morgonsolen lekte i hennes utsläppta hår och i tågfönstret speglades en bild av en ung kvinna. En ung kvinna med bestämdhet i kliven, med ett hårt grepp om resväskan och samtidigt med en hållning som skvallrade om hennes sorgsna sinne.
Hon var rädd för att om hon tittade tillbaka skulle de sorgsna ögonen som precis mött hennes i ett hejdå, få henne att tappa det lilla mod hon lyckats uppbåda. Det lilla modet hade redan prövats hårt när hon packade sin stora väska, gå ut genom hemmets trygga dörr och säga hejdå. Men det var dags nu, det visste hon, klivet ut i livet.
Bilder från svunna tider flög runt i hennes huvud. Minnen som värmde, minnen som brände och minnen som fortfarande skulle skapas... NEJ! Hon viftade bort de små, stora, glada och ledsna minnesbilder som så plötsligt överväldigat henne. Hon satte foten på första trappsteget och steg på tåget.
Mannen tittade på de andra människorna på perrongen. Blicken fastnade på en vacker kvinna. Men det var inte hennes skönhet som fångat hans blick. Det var hela hennes förtvivlade väsen. Han kände så väl igen det...
För visst hade även han stått här med ett förtvivlande uppdrag, det att säga hejdå. Han följde kvinnans blick och såg även han hur en väldigt ung kvinna med bestämda steg gick på tåget.
Känslan som fick hennes lungor att snörpas ihop och horisonten att krympa blev allt mer intensiv. I öronen hörde hon barnagråt, skratt från en liten flickas lyckliga ansikte, i morgonsolen kunde hon se en liten liten flicka ta sina första steg, ett argt litet ansikte och andra minnesbilder passerade från svunna tider. Hon tog ett djupt andetag och kunde nästan känna lukten av en liten panna som blev pussad godnatt. Hennes lilla flicka, bästa vän och anförtrogna tog nu en helt annan sorts första steg...
Väl på tåget kändes det som om hon satt fast med ett gummiband, det drog hennes sorgsna hjärta hårdare och hårdare tillbaka ju fler steg framåt hon tog.
Han fick tårar i ögonen och kände med de två kvinnorna som inför hans ögon bröts isär.
De två började gå åt varsitt håll. De kunde fysiskt känna smärtan när tåget rullade ut från perrongen, den var påtaglig och genomsyrad av bottenlös kärlek. Gummibandet brister och tårar faller varma utför kinderna...
En mors och en dotters ögon möttes genom tågfönstret och skeva tappra leenden utbyts i ett försök att trösta och försäkra den andra om att allt var precis som vanligt.
Tåget rullade ut, solen kröp upp från horisonten. Dess strålar torkade tårarna som nyss fallit på uppbrottets och förändringens första parkett.
SLUT
Till min mamma och pappa.
Jag älskar er.
/ Michelle
Ögonen brände av farvälets tillbakatryckta tårar. Morgonsolen lekte i hennes utsläppta hår och i tågfönstret speglades en bild av en ung kvinna. En ung kvinna med bestämdhet i kliven, med ett hårt grepp om resväskan och samtidigt med en hållning som skvallrade om hennes sorgsna sinne.
Hon var rädd för att om hon tittade tillbaka skulle de sorgsna ögonen som precis mött hennes i ett hejdå, få henne att tappa det lilla mod hon lyckats uppbåda. Det lilla modet hade redan prövats hårt när hon packade sin stora väska, gå ut genom hemmets trygga dörr och säga hejdå. Men det var dags nu, det visste hon, klivet ut i livet.
Bilder från svunna tider flög runt i hennes huvud. Minnen som värmde, minnen som brände och minnen som fortfarande skulle skapas... NEJ! Hon viftade bort de små, stora, glada och ledsna minnesbilder som så plötsligt överväldigat henne. Hon satte foten på första trappsteget och steg på tåget.
Mannen tittade på de andra människorna på perrongen. Blicken fastnade på en vacker kvinna. Men det var inte hennes skönhet som fångat hans blick. Det var hela hennes förtvivlade väsen. Han kände så väl igen det...
För visst hade även han stått här med ett förtvivlande uppdrag, det att säga hejdå. Han följde kvinnans blick och såg även han hur en väldigt ung kvinna med bestämda steg gick på tåget.
Känslan som fick hennes lungor att snörpas ihop och horisonten att krympa blev allt mer intensiv. I öronen hörde hon barnagråt, skratt från en liten flickas lyckliga ansikte, i morgonsolen kunde hon se en liten liten flicka ta sina första steg, ett argt litet ansikte och andra minnesbilder passerade från svunna tider. Hon tog ett djupt andetag och kunde nästan känna lukten av en liten panna som blev pussad godnatt. Hennes lilla flicka, bästa vän och anförtrogna tog nu en helt annan sorts första steg...
Väl på tåget kändes det som om hon satt fast med ett gummiband, det drog hennes sorgsna hjärta hårdare och hårdare tillbaka ju fler steg framåt hon tog.
Han fick tårar i ögonen och kände med de två kvinnorna som inför hans ögon bröts isär.
De två började gå åt varsitt håll. De kunde fysiskt känna smärtan när tåget rullade ut från perrongen, den var påtaglig och genomsyrad av bottenlös kärlek. Gummibandet brister och tårar faller varma utför kinderna...
En mors och en dotters ögon möttes genom tågfönstret och skeva tappra leenden utbyts i ett försök att trösta och försäkra den andra om att allt var precis som vanligt.
Tåget rullade ut, solen kröp upp från horisonten. Dess strålar torkade tårarna som nyss fallit på uppbrottets och förändringens första parkett.
SLUT
Till min mamma och pappa.
Jag älskar er.
/ Michelle
Kommentarer
Postat av: e
Förlåt, ♥
Trackback
