Curled up on your own
Jag är en tjurskalle, har alltid varit. Redan som liten fyraåring med bävernylon overall och mössa med tofs var jag fruktansvärt envis, hade jag påbörjat något skulle jag banne mig avsluta det med. En höstdag när pappa krattade skulle jag också kratta, Pierre gav upp efter någon timme, men jag skulle minsann visa alla att jag kunde kratta hela trädgården. Jag krattade i flera timmar, mina händer fick blåsor och det skymde men jag skulle kratta tills alla löven var borta. Den envisheten har både hjälpt och stjälpt mig genom mina drygt 19 levnadsår.
Ibland visar tjurskallen sig genom min stolthet och ibland genom mitt behov av att ständigt veta allt. När jag har fel har jag dock lärt mig att ta ett steg tillbaka. Jag har även lärt mig att ibland måste man ta ett steg tillbaka även om man har rätt för husfridens skull. Envisheten kan jävlas med sig själv ibland för när jag fått en idé kan mitt resonemang och min logik bråka hur mkt som helst med envisheten, den vinner ändå oftast. Min logik säger att jag borde planera exakt hur min framtid ska se ut och resonemanget pekar på juridiklinjen. Viljan säger franska, statsvetenskap och Belgien. Men den diskussionen orkar jag inte ta idag.
De här senaste dagarna har jag ignorerat min mobil och bara mått kasst. Ibland mår man bara dåligt både psykiskt och fysiskt och detta lovet har jag gjort båda. Jag orkar inte med människor och knappt mig själv, jag orkar inte med att detta är sista lovet och jag orkar inte med att vara såhär ensam. Det känns som om jag är en bluff och jag inte pallar med allt det som lagts på mig. Jag har sånahär perioder och kommer ur dem så småningom men jag behöver tid för mig själv... Jag är besviken på allt och alla just nu och tar ut det på allt och alla, mest på mig själv. Dagarna tillbringas i sängen sovandes ihoprullad med ångesten som sällskap. Nätterna tillbringas i filmens värld eller terapiskrivandes här alternativt på ngt annat ställe. När jag inte sover spelar jag och sjunger sorgliga sånger tills jag gråter, min glädje finner jag i min familj och de enstaka ggr jag pratar med vissa. Usch, jag vet så väl vad detta handlar om och jag hoppas att det snart går över för jag är trött på mig själv just nu som det är...
/Michelle
Wires - Athlete
Ibland visar tjurskallen sig genom min stolthet och ibland genom mitt behov av att ständigt veta allt. När jag har fel har jag dock lärt mig att ta ett steg tillbaka. Jag har även lärt mig att ibland måste man ta ett steg tillbaka även om man har rätt för husfridens skull. Envisheten kan jävlas med sig själv ibland för när jag fått en idé kan mitt resonemang och min logik bråka hur mkt som helst med envisheten, den vinner ändå oftast. Min logik säger att jag borde planera exakt hur min framtid ska se ut och resonemanget pekar på juridiklinjen. Viljan säger franska, statsvetenskap och Belgien. Men den diskussionen orkar jag inte ta idag.
De här senaste dagarna har jag ignorerat min mobil och bara mått kasst. Ibland mår man bara dåligt både psykiskt och fysiskt och detta lovet har jag gjort båda. Jag orkar inte med människor och knappt mig själv, jag orkar inte med att detta är sista lovet och jag orkar inte med att vara såhär ensam. Det känns som om jag är en bluff och jag inte pallar med allt det som lagts på mig. Jag har sånahär perioder och kommer ur dem så småningom men jag behöver tid för mig själv... Jag är besviken på allt och alla just nu och tar ut det på allt och alla, mest på mig själv. Dagarna tillbringas i sängen sovandes ihoprullad med ångesten som sällskap. Nätterna tillbringas i filmens värld eller terapiskrivandes här alternativt på ngt annat ställe. När jag inte sover spelar jag och sjunger sorgliga sånger tills jag gråter, min glädje finner jag i min familj och de enstaka ggr jag pratar med vissa. Usch, jag vet så väl vad detta handlar om och jag hoppas att det snart går över för jag är trött på mig själv just nu som det är...
/Michelle
Wires - Athlete
Forever young, I want to be forever young
Idag fyller min ögonsten fyra år. Tiden går så fruktansvärt fort och det känns hemskt att veta att jag allt mer kommer att vara borta från familjens minsting. Efter studenten börjar mitt riktiga liv och det kommer efter en tid innebära att hon inte längre kommer väcka mig med en puss om morgnarna eller skrika efter en godnattsaga på kvällarna. Fram tills den dagen jag måste flytta ifrån henne kommer jag alltid värdesätta henne över allt annat. Hon är mitt glädjeämne, hon har dragit upp mig ur ledsna dagar oftare än jag kan räkna bara genom att vara sig själv. Man kan inget annat än att älska henne. Till och med när hon säger att min rumpa är för stor för toaletten eftersom jag inte ramlar ner som hon, eller när hon skriker och gråter för jag inte låter henne prova min balklänning är hon det bästa jag vet.
Denna bilden är tagen på min 16-årsdag, alltså när sötnosen bara var ett år gammal. Tänk vad tiden går.
/Michelle
Denna bilden är tagen på min 16-årsdag, alltså när sötnosen bara var ett år gammal. Tänk vad tiden går.
/Michelle
you wait for a beautiful boy to save you from your heartache
så var ännu en helg avklarad. Började med att fira lovets början på torsdagen med Kelly och Cindy på kingans dansgolv. Vi dansade som vildar i flera timmar, upptäckte att dj:n va dj tiger, första gången vi träffades sen vi gjorde slut, hmm skumt, men trevligt. Fredagen startade med att passa Isabelle, ha ont i öronen, jag har haft början till tinnitus innan men då var jag ärligt rädd för att det hade blivit värre... Suset la sig till kvällen då kosan styrde hem till Johan och sen vidare till Kingan igen. Där visade jag prov på ett svagt psyke...
Lördagen tillbringades i Helsingborg med mormor och familjen, fast inte spyflugan. Vi provade ut min studenttårta och beställde en dröm med choklad och frukt :) Vi åt libanesisk mat och jag började fundera allvarligt på att åka ner till Beirut och söka lite efter mina rötter... Om inte annat så har underlag för en intressant avhandling om de starka kvinnor i min släkt som verkat/verkar där nere...
Sedan kom jag hem och undrade om vissa skulle höra av sig till mig, men det gjorde de inte. Så kvällen tillbringades i bastu, jacuzzi och framför en fransk långfilm. Det var rätt skönt att bara rå om sig själv, brukar vara rätt dålig på det. Eller nej, det va rätt trist.
Söndagen började klockan 6 med jobb, fick en djup kommentar av en av mina pensionärer. " Ibland vill man för mycket, men man hinner inte" - (sekretess). Denna personen brukar komma med klockrena kommentarer, man borde nästan skriva upp dem för att komma ihåg dem. Hade även intressanta diskussioner med två nya medarbetare idag, bl a om swingers och tröga magar.
Det känns som om allt bara glider ifrån mig, det är en obehaglig känsla. Folk räknar bort mig innan jag ens är nere för räkning.
/Michelle
When you were young- The Killers
Lördagen tillbringades i Helsingborg med mormor och familjen, fast inte spyflugan. Vi provade ut min studenttårta och beställde en dröm med choklad och frukt :) Vi åt libanesisk mat och jag började fundera allvarligt på att åka ner till Beirut och söka lite efter mina rötter... Om inte annat så har underlag för en intressant avhandling om de starka kvinnor i min släkt som verkat/verkar där nere...
Sedan kom jag hem och undrade om vissa skulle höra av sig till mig, men det gjorde de inte. Så kvällen tillbringades i bastu, jacuzzi och framför en fransk långfilm. Det var rätt skönt att bara rå om sig själv, brukar vara rätt dålig på det. Eller nej, det va rätt trist.
Söndagen började klockan 6 med jobb, fick en djup kommentar av en av mina pensionärer. " Ibland vill man för mycket, men man hinner inte" - (sekretess). Denna personen brukar komma med klockrena kommentarer, man borde nästan skriva upp dem för att komma ihåg dem. Hade även intressanta diskussioner med två nya medarbetare idag, bl a om swingers och tröga magar.
Det känns som om allt bara glider ifrån mig, det är en obehaglig känsla. Folk räknar bort mig innan jag ens är nere för räkning.
/Michelle
When you were young- The Killers
We don't go breaking down
Att blogga är den nya folksjukdomen. Alla människor med "koll" bloggar om sitt innehållsrika och intressanta liv, alla funderingar och tankar ska präntas ner vitsigt för världen att se. Definitionen av att blogga är väldigt vid och kan rymma allt från dagboksliknande inlägg med bilder på dagens outfit/look till otroligt djuplodade analyser av politiska/ekonomiska/ellervadfansomhelst. Vare sig man använder bloggen för att lyfta fram sin egen person eller för att skriva av sig sina bekymmer ,eller publicera sina grubblerier och åsikter, så kan man icke förneka den betydande roll bloggen idag har fått.
Senast idag läste jag i tidningen om de hemska morden i Arboga och hur mammans blogg kan ha spelat en stor roll i händelseförloppets utveckling. Mina föräldrar som inte växt upp med internet som främsta fritidssyssla dömde genast ut bloggen och tyckte att den mest var till för alla pseudo-kändis-kåta svenskar. Ärligt talat kan jag hålla med dem till viss del. Visst är det roligt att kunna läsa andras bloggar och titta på bilder från folks liv, man kan följa allt som händer i varandras liv. Denna öppenheten kan vara både befriande och otroligt begränsande.
Fingrarna knappar ibland in ord som man aldrig skulle våga forma med munnen, det är lätt att blotta sig och offentliggöra sådant som skulle förblivit grubblerier i huvudet. Jag är kroniskt nyfiken och tycker därför att bloggar, bilddagböcker och olika communities är perfekta tidsfördriv. Men ibland känner jag att jag mått bättre av att inte veta allt om alla. Det är en falsk personkännedom och man skapar sig lätt en helt förvrängd uppfattning av personen. Att läsa någons blogg är lite som att få glutta i någons dagbok, man tror sig veta precis hur personen känner och tänker. Men kan man känna någon enbart genom att läsa de ord som knappats in på tangentbord?
Jag tror att bloggen är som en sorts enorm gruppterapi. I bloggdjungeln letar man fram de bloggar man kan identifiera sig med. Man läser om alla de vardagliga rutiner man delar, blir tröstad av att man inte är ensam om att göra bort sig/misslyckas på ett prov/bli dumpad/dumpa någon/råka ut för något hemskt/förlora ngt/ha ont om pengar/längta ifrån allt. Letar man inte efter ngn att kunna identifiera sig med kan man istället leta upp folk att störa sig på och kritisera, allt för att bekräfta sig själva. Ta t ex: Blondin Bellas blogg (www.blondinbella.se), denna 17-åriga medelklassflicka från Stockholm har blivit en av Sveriges absolut mest hatade/älskade (?) bloggare. Tjejen tjänar mer på sin blogg veckovis än de flesta låginkomsttagare har ut i lön varje månad. Ja, jag har läst hennes blogg och tyckte nästan synd om flickan, för kommentarerna hon får på varje inlägg är inte nådiga. Jag kan förstå folks ilska över att en priviligerad tonåring blir känd för sitt mediokra skrivande, men man måste ändå betänka att hon bara är 17 år och inte bett om denna karusell. Hata eller älska henne, hon har iaf lyckats att skapa debatt om sin person och begreppet blogg.
Egentligen är jag lite rädd för att blotta mina tankar såsom jag ibland gör när jag bloggar om mina känslor eller upplevelser. Man vet aldrig vem man retar upp eller trampar på tårna. Även om jag har friheten att uttrycka min fria åsikt med det skrivna ordet behöver jag inte alltid använda mig av det. Med tanke på det yrke jag vil ha en gång i framtiden kanske man borde passa sig lite... Säga vad man vill, bloggen är ett mäktigt verktyg och har kommit för att stanna. Den tillåter oss att vara journalister, världspolitiker, författare, modeikoner och allt annat vi inte är. Den kan trösta oss när vi är nere, reta upp oss när vi är på krigsstigen och engagera när vi brinner för ngt. Bloggen är gruppterapi och drömförverkligare, 2-i-1.
/Michelle
Tourist-Athlete
Senast idag läste jag i tidningen om de hemska morden i Arboga och hur mammans blogg kan ha spelat en stor roll i händelseförloppets utveckling. Mina föräldrar som inte växt upp med internet som främsta fritidssyssla dömde genast ut bloggen och tyckte att den mest var till för alla pseudo-kändis-kåta svenskar. Ärligt talat kan jag hålla med dem till viss del. Visst är det roligt att kunna läsa andras bloggar och titta på bilder från folks liv, man kan följa allt som händer i varandras liv. Denna öppenheten kan vara både befriande och otroligt begränsande.
Fingrarna knappar ibland in ord som man aldrig skulle våga forma med munnen, det är lätt att blotta sig och offentliggöra sådant som skulle förblivit grubblerier i huvudet. Jag är kroniskt nyfiken och tycker därför att bloggar, bilddagböcker och olika communities är perfekta tidsfördriv. Men ibland känner jag att jag mått bättre av att inte veta allt om alla. Det är en falsk personkännedom och man skapar sig lätt en helt förvrängd uppfattning av personen. Att läsa någons blogg är lite som att få glutta i någons dagbok, man tror sig veta precis hur personen känner och tänker. Men kan man känna någon enbart genom att läsa de ord som knappats in på tangentbord?
Jag tror att bloggen är som en sorts enorm gruppterapi. I bloggdjungeln letar man fram de bloggar man kan identifiera sig med. Man läser om alla de vardagliga rutiner man delar, blir tröstad av att man inte är ensam om att göra bort sig/misslyckas på ett prov/bli dumpad/dumpa någon/råka ut för något hemskt/förlora ngt/ha ont om pengar/längta ifrån allt. Letar man inte efter ngn att kunna identifiera sig med kan man istället leta upp folk att störa sig på och kritisera, allt för att bekräfta sig själva. Ta t ex: Blondin Bellas blogg (www.blondinbella.se), denna 17-åriga medelklassflicka från Stockholm har blivit en av Sveriges absolut mest hatade/älskade (?) bloggare. Tjejen tjänar mer på sin blogg veckovis än de flesta låginkomsttagare har ut i lön varje månad. Ja, jag har läst hennes blogg och tyckte nästan synd om flickan, för kommentarerna hon får på varje inlägg är inte nådiga. Jag kan förstå folks ilska över att en priviligerad tonåring blir känd för sitt mediokra skrivande, men man måste ändå betänka att hon bara är 17 år och inte bett om denna karusell. Hata eller älska henne, hon har iaf lyckats att skapa debatt om sin person och begreppet blogg.
Egentligen är jag lite rädd för att blotta mina tankar såsom jag ibland gör när jag bloggar om mina känslor eller upplevelser. Man vet aldrig vem man retar upp eller trampar på tårna. Även om jag har friheten att uttrycka min fria åsikt med det skrivna ordet behöver jag inte alltid använda mig av det. Med tanke på det yrke jag vil ha en gång i framtiden kanske man borde passa sig lite... Säga vad man vill, bloggen är ett mäktigt verktyg och har kommit för att stanna. Den tillåter oss att vara journalister, världspolitiker, författare, modeikoner och allt annat vi inte är. Den kan trösta oss när vi är nere, reta upp oss när vi är på krigsstigen och engagera när vi brinner för ngt. Bloggen är gruppterapi och drömförverkligare, 2-i-1.
/Michelle
Tourist-Athlete
