I dare you to move
Hej, det va ett tag sen.
Min blogg har fått stå åt sidan ett bra tag nu. Läste nyss mitt senaste inlägg, det va ganska deprimerande. Men så känner jag inte längre iaf. Ibland är det bra att säga hejdå.
Studenten närmar sig med stormsteg och jag är både glad och rädd. Det ska bli skönt att slippa ha arbeten hängandes över sig och att aldrig va ledig när man inte har lektioner. Jag ska nämligen ta ett sabbatsår med jobb/tjäna pengar och resa, bara göra sånt jag tycker är kul. En god vän till mig sa att det är det man ska göra för sen har man inte tid eller resurser. Efter mitt år får vi se om det blir lumpen eller Lund. Det får framtiden avgöra.
Jag vet att jag vill börja plugga och leva student livet sen. Hade gärna flyttat till egen lya och börjat plugga nu men det är bara festandet och den egna lyan som lockar nu och det känns som om jag måste vara lite mer studiemotiverad innan jag börjar plugga franska och statsvetenskap. För var dag som går blir jag mer säker på att det är det jag vill plugga. Läste någonstans att de som vill bli politiker är de som söker maktpositioner men är för fula för att bli kändisar. Det kanske stämmer haha. Fast kändisskapet är ngt väldigt relativt. Jag hade aldrig velat vara känd bara för att vara känd. Jag vill bli erkänd. Kanske hör ihop med mitt behov av att känna mig uppskattad och behövd, hmm, kan vara så.
Någon dag ska jag stå där i talarstolen och alla ska lyssna på mig. Det jag säger ska vara viktigt och nydanande, genomtänkt och nytänkande, allt på en gång. Talet ska hållas på franska eller engelska. Jag ska ha en fin dräkt på mig med matchande pumps och en glittrande förlovningsring på mitt vänstra finger. När talet är över blir jag gratulerad och champagnen flödar. Jag har sett till att det där viktiga freds/budget/miljö avtalet blev underskrivet. Tidningarna skriver om den friska fläkt Ms Johnsson har fört in i politiken.
Vidare från champagne festen åker jag och min fästman vidare hem till vårt chateau med havsutsikt. Där lagar vi mat och avnjuter på terassen precis i solnedgången när det är sådär lagom varmt ute. Dagen efter väntar intervjuer och presskonferenser, men det kan vänta nu. Just där och då finns bara vi och solnedgången.
En dag.
Drömma går ju, man väcks ganska fort när man tittar upp från skärmen och sitter ensam i datarummet och det regnar utanför i den trista januarinatten. Kvällen har varit ganska trist faktiskt, va tränare i afton det va iofs högst eminent. Men sen gick det bara utför med Antikrundan på tv och bölande uppe på rummet. Jag är livrädd för att folk jag älskar ska försvinna, de har ju haft en tendens att göra det hittills. Jag är ibland så rädd att jag skrämmer mig själv, hur kan jag låta mig själv bli så cynisk, bitter och misstroende? Personen jag älskar mest utöver min familj var så nära att glida ifrån mig, bara för att jag desperat försökte hålla honom kvar. Som tur är låter jag inte min tjurskalle och stolthet bestämma alltid. Men det krävs mod från min sida för att släppa ner dem för andra...
Önska bara att jag kunde vara lika modig när det gäller att öppna mig för vissa som hade varit bra för mig.
Har en konstig förmåga att öppna mig för personer som inte ger mig något tillbaka, personer som får veta vad jag tänker innerst inne men som sen bara kastar bort det.
Nä, nu har jag skrivit samma mening fast på olika sätt tusen ggr och raderat den varje gång, den blir inte publicerad. Säkert lika bra det. Från och med ikväll ska jag försöka vara lite mer ärlig mot mig själv, även om det inte alltid är en dans på rosor. Michelle, du får inte tänka på Tatum mer, du får inte tvivla på din förmåga eller hurvida du förtjänar kärlek eller ej, du får inte vara så förbannat envis, du får inte skjuta upp saker (fast det kommer jag aldrig kunna hålla), du måste sluta slösa med pengarna, du måste sluta prata med dig själv i tredje person du är läskig.
Over and out. Michelle
Blowers daugther - Damien Rice
