Michelles ord

Imorn ska det ätas, snackas, glo på Kalle Anka och dansa med tomten (en tradition som H skrattade gott åt), sen ska klappar öppnas och stuvas undan. Ska skänka en tanke åt alla de som tvingas se sina föräldrar missbruka/slåss/än en gång svika barnen på julafton, på alla de som lever i icke-mänskliga förhållanden och de som gråter sig till sömns på denna glädjens/frosseriets dag. Om det bara är en liten grej vi kan göra så är min julönskan att alla ska göra en god gärning imorgon. Om det handlar om att snabbt besöka sina gamla släktingar på hemmet, skicka ett sms till den ensamme eller ringa den där vännen som känner sig bortglömd så har iaf du bidragit till någon annans lycka.

Nu är klockan faktiskt julafton och jag är glad att uppesittarkvällen är slut, hade jag behövt glo på nästan hela familjen Wahlgren en minut till hade jag spytt. Mer självgod familj får man leta efter, undrar hur många goda gärningar de utfört utan en självisk baktanke?

Låt detta bli en god jul för oss alla.

puss
/michelle

Ibland är inte sanningen den bästa vägen till lyckan. Ibland gör historian ont i hjärtat på den som står en allra närmast. Ibland önska jag att händelser från detta året aldrig hänt. 2008 måste ta slut nu. Jag är redo för 2009, lite visare, lite mognare och definitivt med mer att se fram emot. Om nu inte det förflutna fortsätter att spöka.

Ja, idag är det drygt två veckor kvar till jul och vart har detta året tagit vägen? Folk är på väg hem från sina höstäventyr, halva våra sabbatsår har snart gått förbi. Vad har hänt?

Det känns som om karusellen började balnatten då jag grät som ett litet barn och sa att vi inte skulle träffas mera, alla försökte trösta och försäkrade mig om att vi visstdå skulle träffas precis som innan. Jag lugnade mig själv med att tänka att vi visst skulle hålla kontakten, för vill man något så kan man.

Tre dagar efter balen började jag jobba, sen jobbade jag halvt ihjäl mig hela sommaren. Tog en chansning och åkte till Berlin i Juli, en chansning som var mitt bästa beslut på mycket länge. Jag följde mitt hjärta och hittade äntligen min H, på riktigt. Resten av sommaren efter Berlin försvinner i ett virrvarr av långa arbetsdagar, trötta ben, armar och stor saknad av H. Sakta ändrades mitt liv helt om från hur det var innan studenten. Det liksom smög sig på mig, jag hade rätt den där natten med tårarna rinnandes ner för mina välsminkade kinder och klänningen som fick stora blöta droppar på sig.

Klassen hade verkligen splittrats, vi hade snabbt format nya liv, liv som ska forma vi blir i framtiden.

September bjöd på mer tid i Belgien, sen en månads tågluffande med Tina och Pierre. En helt underbar resa där vi upplevde både roliga, läskiga, kalla, varma, trista och fulla dagar/nätter runt om i 9 olika europeiska länder. På något sätt kulminerade resan i slutet när vi va sjuka, trötta och irriterade. Seperationsångest kan man också kalla det. Allt jag jobbat hela sommaren för var över och det enda jag visste med säkerhet skulle hända medan alla andra började plugga/jobba var slut.

Det finns ingen vardag i mitt liv. Efter bara en vecka bar det av till min älskling för en superkort visit där jag även kom att bestämma hela nästa sommars öde, sen hem, sen till Frankrike i två veckor för en session som lämnade mig helt tom och ensam en hel dag i Paris, massor av fina minnen och möten med nya människor.

Väl hemma insåg jag att livet här hemma bara gjorde mig deprimerad. Inga av de välbekanta ansiktena som satt nere i källaren varje dag fanns att möta och relationerna med några forna riktigt nära vänner hade plötsligt blivit fruktansvärt kyliga. Hässleholm bestod av bra dagar hemma med familjen, trista arbetsdagar och regn. En känsla av tomhet och lowlife.

Jag jobbade som en idiot för sessionen vi började jobba med för ett år sen. Den närmade sig sjukt fort och jag insåg att vissa i organisationen inte riktigt gjorde sitt jobb, vilket ökade min redan stora börda.

Bryssel igen. En helg med fest, lyx och massa roligt. Men vissa sms den helgen tog ner en del av min glädje. Kändes som om jag blev straffad för ngt jag inte förtjänade. Bryssel, staden som ska bli mitt hem i maj, staden där jag haft helt fantastiska dagar med H.

Malmö. Sessionen ägde rum. Hektiska dagar, men dagar då jag insåg att jag faktiskt har en viss potential, jag är mer än en servitris. Som tur var såg fler detta och jag fick cred för det enorma arbete jag lagt ner. Var sjuk hela helgen men hade ändå en helt fantastisk upplevelse. Vem kan vid 19 års ålder säga att man varit en av huvudorganisatörerna för en session som involverade 25 olika gymnasie skolor, 150 deltagare, personer från 12 olika länder, medlemmar av EU-parlamentet med en budget på över 230 000 kronor? Ibland måste jag ta ett steg tillbaka och se att jag faktiskt gör vettiga saker.

H stannade kvar i Sverige i fem dagar och bodde här hos mig och familjen. Bella blev nog lite kär i honom. Jag och han, vi hör ihop. Han gör mig lycklig och att få visa honom Hässlehåla med allt som det innebär var en stor grej för mig. Han värdesatte att få se min "verklighet" och det känns alltid som om vi bara kommer närmare och närmare varandra.

Hatade att säga hejdå till honom på flygplatsen, fick gå snabbt mot tåget med tårar brännande i ögonvrårna för att inte bryta ihop helt.

Nu. Nu hade jag en bra helg då jag gick ut med Tim, Kim och tyringekillarna (Andreas, nästa gång skiter jag i hur trött du är, du ska med!), även om Hässleholm är skit att gå ut i så var sällskapet och att få återse er och inse att allt var precis som det var förut guld värt. Riktiga vänner är alltid riktiga vänner oavsett vart man befunnit sig, hur länge det gått eller vad man gått igenom.

Julen är snart här. Lucia är i full gång för Kellys del och imorn bär det av till dagis för att se Bellas luciatåg.

/ Michelle