Michelles ord

Sedan jag började jobba och känna mig självständig har jag varit helt övertygad om att jag måste flytta. Jag såg bara tjusningen med att få inreda, handla och rå om ett eget ställe. Men ikväll slog det mig, när jag och mamma satt och asgarvade till Sex and the City ihop, att jag blir olycklig av att inte träffa min familj. Jag vet också att de blir väldigt olyckliga av att inte träffa mig. Bella försäkrade sig härom dagen om att jag faktiskt kommer hem igen. Hon pratade också lite lätt sorgset om att hon aldrig hittar sånadär snäckor man kan höra havet i, i Åhus.
Gissa vilken present hon ska få när jag kommer hem igen?

Förra veckan satt jag här med tårar på kinderna för att jag tänkte på hur ensam jag skulle bli här hemma utan några av mina närmaste vänner. Självklart lämnar de ett tomrum som är svårt att fylla, men utan mamma, pappa, pierre, kelly och bella skulle det inte finnas något hål att fylla, det skulle bara vara tomt. Det är svårt att beskriva en känsla som är så stark att orden tappar betydelse och man kan lätt tappa bort sig i en sliskig röra av sockersöta ord som inte alls beskriver känslan så som man egentligen känner.

Min favorit pizza-bagare och jag hade en intressant diskussion häromdagen. Han berättade om ett ordspråk på kurdiska som säger att (översättningen dödar ordspråket men jag litar på er linguistiska förmåga att tolka följande)
"den som säger något dumt till sin mamma är en åsna för det är hon som bar dig inom sig och gav dig liv".

Jag har tänkt på det där med barn innan, ni som läser min blogg vet detta, och nej jag funderar fortfarande inte på att skaffa barn. Men visst är man nyfiken! Jag menar, det bor något inom en och "boom" blir magen tjock och sen ska man krysta ut sitt inre för att ge liv. En helt sjuk process egentligen.
Att vara mamma måste vara det mest underskattade jobbet någonsin. Först och främst blir man tjock och sjuk i nio månader, sen måste man slita ut sitt inre genom vissa privata delar och sen börjar det eviga oroandet och omhändertagandet. Det är ett ideellt heltidsjobb med otacksamhet och hårda ord som tack. Sen när man väl börjat bli vän med det lilla monstret då är det dags att säga hejdå...

Då flyger vi ut i världen och lämnar mamma med en helt annan sorts fjärilar i magen än de första sparkarna hon kände då, då när våra hjärtan slog sina första slag och benen enbart bar i mammas närhet.

Vi är en familj med starka viljor och rappa tungor, men oavsett vad är det alltid ni som står mig närmast. Ni torkar tårar när alla andra sviker, ni tjatar när viljan gett upp, ni sopar vägen när vägen är gropig och ni ser potential i mig när jag dömt ut mig själv.

Mamma, Pappa, Pierre, Kelly & Isabelle, ni vet vilka ni är <3

Min vackra familj.

/ Michelle