Tystnad
Under perioder av mitt inte alltför långa liv har jag känt mig ensam, deppig och misslyckad. Men när man börjar tänka efter handlar det nog mest om min ständiga strävan efter mer.
För hur kan jag va ensam när jag är omgiven av vänner?
Hur kan jag vara deppig när det finns så mycket att glädjas åt i mitt liv?
Hur kan jag känna mig misslyckad när all fakta visar motsatsen?
Jo, därför att det finns något som fattas. Jag har grubblat på vad detta något kunde vara. Är det bekräftelse jag söker? eller är det en mening, ett enkelt svar som kan visa mig min väg... Tvivlar dock på att det finns något lätt svar på mina funderingar. Känns som om jag ständigt förlorar mig själv i djupa funderingar. Välkommen till att växa upp Michelle! Antar att det är en naturlig del av att bli äldre och visare. Fast det hade varit betydligt mer upplyftande om man kunde fått svaren när man funderat ett tag.
Enda sedan jag var liten har jag varit en grubblare.
Mamma säger alltid till mig att inte grubbla sent på kvällarna... Någon gång ska jag följa hennes råd. Jag kunde sitta i timtals och bara tänka. Om du träffat mig när jag var liten hade du tyckt att jag var lill-gammal och ganska allvarlig. Jag har aldrig varit ensam på riktigt. Jag kan inte säga att jag någonsin varit mobbad eller hatad. Däremot har jag varit duktig på att hata mig själv, nedvärdera mig själv och vara respektlös mot mig själv. Jag har alltid hatat mitt utseende, nedvärderat mina talanger och varit respektlös på det sättet att jag låtit folk behandla mig respektlöst.
Kanske är det därför jag aldrig blir nöjd, för jag är aldrig nöjd inombords. Kanske är det därför folk som saknar respekt för mig dras till mig och behandlar mig som skit, för att jag utstrålar "här är jag, jag är skit, trampa på mig". Utåt kan jag visa betydligt mer yta och självsäkerhet och oftast känner jag att jag kommit över mycket av mitt själv-hat. Men ibland kan det bubbla upp. Gånger då folk jag litat på sårar och sviker eller när vänner säger saker medvetet för att såra. Jag tål inte allt och några enkla ord kan rasera allt jag byggt upp ganska snabbt.
Usch, tror att jag ska gå och lägga mig nu. Mamma har rätt, aldrig bra att grubbla sent på kvällarna. Speciellt inte en fredagsnatt med enbart mitt stökiga rum till sällskap.
Au revoir!
(ingen musik)
Wake up in the morning, stumble on my life
Det har jag.
Ofta har det någon anledning men ibland kommer det bara helt random. Ibland tvivlar jag på om jag ens är på väg någonstans. Nej, jag är inte deprimerad, bara lite uppgiven. Lite sunday-blues månne?
Jag kan känna mig tom, som ett urdrucket mjölkpaket. Skalet finns där med sitt glansiga yttre och alla de attribut man förväntar sig men innehållet har stulits av någon annan. Man vet inte om man ska skratta eller gråta, skrika eller hålla tyst. Fan. Kom och ta mig härifrån. Eller är det härifrån jag vill? Vad fan vill jag? Kanske vill jag krypa ihop under duntäcket i sängen och bara vara. Kanske vill jag bara ta första bästa plan härifrån och luffa runt tills jag hittar någon mening. Just nu känns det meningslöst men ändå så fruktansvärt avgörande. Ha, nu vet jag vad jag skulle vilja göra just nu. Jag vill sitta med en skön jamaican och lyssna på lite soft reggae under en gassande sol. Men vänta två sekunder så har den viljan förändrats.
Funderar på att ge upp supandet helt och hållet. Det om något känns fruktansvärt meningslöst. Folk blir nötter under påverkan av alkohol. Förväntningar krasas, löften bryts och pengar försvinner ut i samma takt som pissar ut sitt spritinnehåll. Jag dricker för att fly för en stund, för att vinna över mitt kassa självförtroende och kunna skylla på spriten om saker och ting skiter sig. Men för att vara ärlig har jag aldrig gjort något jag inte innerst inne velat göra innan jag blev full (förutom att spy, kroppens egna meknismer). Spriten kan aldrig vara en ursäkt men kanske en anledning. Vad tjänar det till för mig att stappla runt i Hässlehåla med mitt studiebidrag i blodet?
Men är det så jag vill leva mina sista tonår, ensam och nykter under ett duntäcke? Skulle inte tro det. Nej gud va meningslöst inlägg. Tack hej.
Happy ending- Mika
I look at all the lonely people
Hässleholm. Vilken underbar stad. Här vill vi födas, växa upp, gå på en av de många kvalitets skolorna, ta studenten, jobba, bygga bo, uppfostra små knoddar, åldras och dö. Flanera en lagom varm höstdag på våra överdimensionerade torg, träffa alla öppna, varma och utåtriktade underbara medmänniskor. Dinera sedan på en av våra 21 pizzerior eller laga mat i förortsidyllen. Här har vi inga bekymmer, här är vi snälla mot varandra och ingen är rädd eller ensam. Välkommen hit, vi välkomnar er alla med öppna armar och ett öppet sinne!
eller
Hässleholm. Staden de unga flyr. Vi vill inte tvinga våra framtida barn växa upp i en stad där man knappt kan gå ut utan att bli nerslagen, rånad eller förolämpad. Framtiden här känns allt annat än hoppfull. Dagis, skolor och äldreomsorg är överbefolkade och misskötta. Människorna här snackar en hel del bakom stängda dörrar om förändring och om att "nu får det banne mig vara nog", men inget görs. Flanera på våra öde torg och möt gäng av förtryckta förtryckare, jäktade pendlare, våra försummade och förskräckta äldre men även en och annan flanerare precis som du. Ät på de restauranger som inte serverar pizza, men gör det snabbt, här finns en hierarki som inte tillåter uppstickare. Fråga en random ungdom på stan om han eller hon ngn gång varit rädd eller kännt sig hotad. De fina sakerna med Hässleholm, de som får oss att ändå tala väl om vår stad, håller på att försvinna helt.
Jag kan ärligt säga att Hässleholm för mig varit en bra plats att växa upp på, men staden har förändrats. Hur kan det vara så att en kille på 17 år blir nedslagen utanför kulturhuset av tre killar och ingen reagerar? Inte ens vår lokaltidning skriver stort om det. Vi kan klaga bäst fan vi vill innanför våra välmålade förortsvilledörrar. Men så länge ingen vågar stå upp för den här staden kommer den aldrig bli bättre. Efter en hel barndom och ungdomstid här vill jag nu så långt härifrån jag bara kan. Bort från skitsnack, falska leenden och den falska idyllfasaden som sitter klistrad över vår stad som gammal plastfolie. Även plast spricker, snabbare än vad man tror.
Michelle
Elenor Rigby - Beatles
Why can't we look the other way?
Idag är det 197 dagar kvar tills studenten.
On homin ho I hail handts.
Over and out.
Evil - Interpol
Samson
Denna dag har varit som alla andra dagar. Fast jag började flitigt med att tillbringa en timme på gymmet innan skolan. Gymmet är min nya förälskelse, hoppas den inte går över så fort. Fram till den 12 dec är jag tvungen att gå dit, förälskelse eller ej. Den 12 dec kommer en såndär avgörande dag. Jag ska mönstra.
Mönstringen är ett moment många ser på med skräckblandad förtjusning. Jag är livrädd. Både för att det ska gå bra (kommer in som tolk) och för att det ska gå dåligt. Går det dåligt är lumpen ett alternativ jag väljer bort efter studenten men går det bra blir jag tvungen att välja om jag verkligen ska offra ett helt år i den svenska försvarsmakten... Jag hatar att välja, kan inte bara besluten komma sådär naturligt och självklart?
Tillbaks till gymmet. När man går på gym finns det många olika gymmare. Det finns de som mer eller mindre inte överlever utan sitt gym; det är dem man ser stå utanför gymmet när det av någon anledning har stängt med en tår i ögat och paniken över den uteblivna träningen lysande som gloria runt dem. Sen finns det de stackarna som går dit med intentionen att verkligen förändra sitt liv och starta en ny livsstil; det är dem man hittar där på de mest udda gymtiderna för de har för dåligt självförtroende för att vara där samtidigt som alla de vältränade och "perfekta". Utöver dessa finns det ironiska gym-gåare som mest går dit för att titta på alla andra och göra sig rolig över alla dem som behöver gymma; de sitter oftast i en maskin onaturligt länge eller springer lite-sådär oberört på löpbandet ( i femminuter innan de tycker att nu är det nog dags för en liten paus-igen). Vissa fall av singel-gymmare kan även bli sedda på gymmet; du känner igen dem på deras uppenbart nyinköpta och oanvända gymkläder, den välfrisserade frissen och (i tjejernas fall) oklanderliga make-upen när de struttar runder lite planlöst men ändock ideligen finner en anledning till att böja sig onormalt långt ner och visa upp sin välformade (förhoppningsvis) ändlykta. Jag kan hitta otaliga fler gym-typer men just nu måste jag nog dra mig tillbaka till mitt kära hem. Magen, det tomma klassrummet och mörkret utanför indikerar på att hemgång just nu är det enda rätta.
Adios
(samson-Regina Spektor i högtalarna)
Alla som inte dansar är våldtäktsmän
Enjoy!
<-- ett ögonblick i komplett lyckorus.