I look at all the lonely people
Hässleholm. Vilken underbar stad. Här vill vi födas, växa upp, gå på en av de många kvalitets skolorna, ta studenten, jobba, bygga bo, uppfostra små knoddar, åldras och dö. Flanera en lagom varm höstdag på våra överdimensionerade torg, träffa alla öppna, varma och utåtriktade underbara medmänniskor. Dinera sedan på en av våra 21 pizzerior eller laga mat i förortsidyllen. Här har vi inga bekymmer, här är vi snälla mot varandra och ingen är rädd eller ensam. Välkommen hit, vi välkomnar er alla med öppna armar och ett öppet sinne!
eller
Hässleholm. Staden de unga flyr. Vi vill inte tvinga våra framtida barn växa upp i en stad där man knappt kan gå ut utan att bli nerslagen, rånad eller förolämpad. Framtiden här känns allt annat än hoppfull. Dagis, skolor och äldreomsorg är överbefolkade och misskötta. Människorna här snackar en hel del bakom stängda dörrar om förändring och om att "nu får det banne mig vara nog", men inget görs. Flanera på våra öde torg och möt gäng av förtryckta förtryckare, jäktade pendlare, våra försummade och förskräckta äldre men även en och annan flanerare precis som du. Ät på de restauranger som inte serverar pizza, men gör det snabbt, här finns en hierarki som inte tillåter uppstickare. Fråga en random ungdom på stan om han eller hon ngn gång varit rädd eller kännt sig hotad. De fina sakerna med Hässleholm, de som får oss att ändå tala väl om vår stad, håller på att försvinna helt.
Jag kan ärligt säga att Hässleholm för mig varit en bra plats att växa upp på, men staden har förändrats. Hur kan det vara så att en kille på 17 år blir nedslagen utanför kulturhuset av tre killar och ingen reagerar? Inte ens vår lokaltidning skriver stort om det. Vi kan klaga bäst fan vi vill innanför våra välmålade förortsvilledörrar. Men så länge ingen vågar stå upp för den här staden kommer den aldrig bli bättre. Efter en hel barndom och ungdomstid här vill jag nu så långt härifrån jag bara kan. Bort från skitsnack, falska leenden och den falska idyllfasaden som sitter klistrad över vår stad som gammal plastfolie. Även plast spricker, snabbare än vad man tror.
Michelle
Elenor Rigby - Beatles
