Tystnad
Ibland får jag känslan av att jag aldrig kan va nöjd. Jag vill ständigt ha mer, bättre eller annorlunda. Har jag en blomma vill jag ha en bukett, är jag ute vill jag va inne och är jag ensam vill jag vara tvåsam.
Under perioder av mitt inte alltför långa liv har jag känt mig ensam, deppig och misslyckad. Men när man börjar tänka efter handlar det nog mest om min ständiga strävan efter mer.
För hur kan jag va ensam när jag är omgiven av vänner?
Hur kan jag vara deppig när det finns så mycket att glädjas åt i mitt liv?
Hur kan jag känna mig misslyckad när all fakta visar motsatsen?
Jo, därför att det finns något som fattas. Jag har grubblat på vad detta något kunde vara. Är det bekräftelse jag söker? eller är det en mening, ett enkelt svar som kan visa mig min väg... Tvivlar dock på att det finns något lätt svar på mina funderingar. Känns som om jag ständigt förlorar mig själv i djupa funderingar. Välkommen till att växa upp Michelle! Antar att det är en naturlig del av att bli äldre och visare. Fast det hade varit betydligt mer upplyftande om man kunde fått svaren när man funderat ett tag.
Enda sedan jag var liten har jag varit en grubblare.
Mamma säger alltid till mig att inte grubbla sent på kvällarna... Någon gång ska jag följa hennes råd. Jag kunde sitta i timtals och bara tänka. Om du träffat mig när jag var liten hade du tyckt att jag var lill-gammal och ganska allvarlig. Jag har aldrig varit ensam på riktigt. Jag kan inte säga att jag någonsin varit mobbad eller hatad. Däremot har jag varit duktig på att hata mig själv, nedvärdera mig själv och vara respektlös mot mig själv. Jag har alltid hatat mitt utseende, nedvärderat mina talanger och varit respektlös på det sättet att jag låtit folk behandla mig respektlöst.
Kanske är det därför jag aldrig blir nöjd, för jag är aldrig nöjd inombords. Kanske är det därför folk som saknar respekt för mig dras till mig och behandlar mig som skit, för att jag utstrålar "här är jag, jag är skit, trampa på mig". Utåt kan jag visa betydligt mer yta och självsäkerhet och oftast känner jag att jag kommit över mycket av mitt själv-hat. Men ibland kan det bubbla upp. Gånger då folk jag litat på sårar och sviker eller när vänner säger saker medvetet för att såra. Jag tål inte allt och några enkla ord kan rasera allt jag byggt upp ganska snabbt.
Usch, tror att jag ska gå och lägga mig nu. Mamma har rätt, aldrig bra att grubbla sent på kvällarna. Speciellt inte en fredagsnatt med enbart mitt stökiga rum till sällskap.
Au revoir!
(ingen musik)
Under perioder av mitt inte alltför långa liv har jag känt mig ensam, deppig och misslyckad. Men när man börjar tänka efter handlar det nog mest om min ständiga strävan efter mer.
För hur kan jag va ensam när jag är omgiven av vänner?
Hur kan jag vara deppig när det finns så mycket att glädjas åt i mitt liv?
Hur kan jag känna mig misslyckad när all fakta visar motsatsen?
Jo, därför att det finns något som fattas. Jag har grubblat på vad detta något kunde vara. Är det bekräftelse jag söker? eller är det en mening, ett enkelt svar som kan visa mig min väg... Tvivlar dock på att det finns något lätt svar på mina funderingar. Känns som om jag ständigt förlorar mig själv i djupa funderingar. Välkommen till att växa upp Michelle! Antar att det är en naturlig del av att bli äldre och visare. Fast det hade varit betydligt mer upplyftande om man kunde fått svaren när man funderat ett tag.
Enda sedan jag var liten har jag varit en grubblare.
Mamma säger alltid till mig att inte grubbla sent på kvällarna... Någon gång ska jag följa hennes råd. Jag kunde sitta i timtals och bara tänka. Om du träffat mig när jag var liten hade du tyckt att jag var lill-gammal och ganska allvarlig. Jag har aldrig varit ensam på riktigt. Jag kan inte säga att jag någonsin varit mobbad eller hatad. Däremot har jag varit duktig på att hata mig själv, nedvärdera mig själv och vara respektlös mot mig själv. Jag har alltid hatat mitt utseende, nedvärderat mina talanger och varit respektlös på det sättet att jag låtit folk behandla mig respektlöst.
Kanske är det därför jag aldrig blir nöjd, för jag är aldrig nöjd inombords. Kanske är det därför folk som saknar respekt för mig dras till mig och behandlar mig som skit, för att jag utstrålar "här är jag, jag är skit, trampa på mig". Utåt kan jag visa betydligt mer yta och självsäkerhet och oftast känner jag att jag kommit över mycket av mitt själv-hat. Men ibland kan det bubbla upp. Gånger då folk jag litat på sårar och sviker eller när vänner säger saker medvetet för att såra. Jag tål inte allt och några enkla ord kan rasera allt jag byggt upp ganska snabbt.
Usch, tror att jag ska gå och lägga mig nu. Mamma har rätt, aldrig bra att grubbla sent på kvällarna. Speciellt inte en fredagsnatt med enbart mitt stökiga rum till sällskap.
Au revoir!
(ingen musik)
Kommentarer
Trackback
