Mörka känslor
Jag vaknade en morgon och insåg att jag slösar med min egen tid. Har väl gjort mig känd för att relativt lättvindigt slösa andras tid med att alltid komma lite för sent eller genom att dryfta mina långa analyser (oftast om mig själv och mina egna problem), men när jag helt plötsligt inser att jag nu t.o.m slösar min egen tid fick det vara nog.
Mitt liv går i perioder av fruktansvärt intensiva tider och ojämförbart lata dagar. Vaknar efter klockan två, äter framför tv:n, sätter mig vid datorn, kanske klär på mig myskläder som omväxling till pjyamasen sen väntar jag bara på att få sätta mig framför skype med H, pratar hela natten och så börjar det om igen.
Efter några sådana dagar den senaste veckan blev jag trött på mig själv. Städade rummet, sorterade kläderna, sminkväskan och skickade iväg några viktiga mail.
Men det är något mörkt som hindrar min produktivitet, som hela tiden kväver mitt driv och min vilja att göra något vettigt, träna eller faktiskt höra av mig till vänner som vill träffa mig. Det är den där jävla vinterkänslan. Den som får mig att hata mig själv, min bleka hud, alltmer mörknande sommarblonda hår, rumpan som aldrig kommer att komma i ett par 28' jeans, t.o.m min engelska accent får sig en släng. Jag vill mest krypa in under täcket och bara ligga där. Känslan i år hade kunnat vara mycket ljusare och lättare att bära, om jag hade fått tillbringa dessa ytterst avgörande mörka månder med min H. Att sakna honom gör att hålet blir djupare och känslan än mer kvävande...
Idag var sista gången jag träffade Pierre på ett tag. Han flyttar till K-borg nu på måndag. I mars kan han bli skeppad vart som helst. Det var egentligen en sorglig dag idag och jag ville, innan han kom hit, mest gråta för att jag verkligen hatar att säga hejdå. Men när han sen var här bråkade han mest med mig, som han alltid gör nu. Jag vet att han bara gör det för att han bryr sig och oroar sig för mig, men jag blir vansinnig varenda gång. jag tänker fortsätta bli vansinnig varenda gång tills han fattar att jag menar allvar. Så vårt avsked blev nästan i vredesmod, inte optimalt när jag inte vet när han kommer hem igen... kan vara till våren med besked om att han ska till Afghanistan, det... hade inte precis varit goda nyheter för oss här hemma som kommer sakna honom när han är borta.
Hängde på Q-bar igår kväll. Återigen var det en gift man som försökte ragga på mig, vafan?! Hur i helvete kan man med gott samvete ragga på en 19-åring när man själv är 37 med en gravid fru där hemma? Tappar fan snart tron på det manliga släktet... Fast å andra sidan.... H <3 och pappa, och pierre när han inte är störig.
Åhå, måste bara berätta en sak. Ni kommer kanske ihåg att jag berättat om diskaren på jobbet? Han kom nu efter julen och berättade att han förlovat sig. Jag grattade naturligtvis (tänkte att nu kanske sjungandet skulle ta slut) och frågade vem den lyckliga var. Tydligen så är den "lyckliga" en 17 åring från samma lilla bergsby i Irak som han kommer från. GRATTIS lilla gumman, du ska nu skeppas till Sverige till en störd man som ser ut att vara 50år och jag inte ens skulle vilja ta i med en tång. Fast å andra sidan.. vad är värst? att växa upp och bli bortgift i en fattig bergsby där alla barn inte går i skolan och man inte ens har råd med riktiga fönster, eller att bo här med en äcklig man?
Tufft val, romantikern i mig säger att jag hade hellre bott i en liten jävla by med getter om jag hade någon jag älskade där än att tvingas ligga med en man mer än dubbelt så gammal som mig själv i ett land jag inte känner...
Kan romantiken vinna över val baserade på trygghet och pengar?
(Hmm märks att jag tittar alldeles för mycket på "sex and the city" just nu, jag skriver långa haranger avslutade med en fråga, precis som Carrie)
God natt
/ Michelle
Mitt liv går i perioder av fruktansvärt intensiva tider och ojämförbart lata dagar. Vaknar efter klockan två, äter framför tv:n, sätter mig vid datorn, kanske klär på mig myskläder som omväxling till pjyamasen sen väntar jag bara på att få sätta mig framför skype med H, pratar hela natten och så börjar det om igen.
Efter några sådana dagar den senaste veckan blev jag trött på mig själv. Städade rummet, sorterade kläderna, sminkväskan och skickade iväg några viktiga mail.
Men det är något mörkt som hindrar min produktivitet, som hela tiden kväver mitt driv och min vilja att göra något vettigt, träna eller faktiskt höra av mig till vänner som vill träffa mig. Det är den där jävla vinterkänslan. Den som får mig att hata mig själv, min bleka hud, alltmer mörknande sommarblonda hår, rumpan som aldrig kommer att komma i ett par 28' jeans, t.o.m min engelska accent får sig en släng. Jag vill mest krypa in under täcket och bara ligga där. Känslan i år hade kunnat vara mycket ljusare och lättare att bära, om jag hade fått tillbringa dessa ytterst avgörande mörka månder med min H. Att sakna honom gör att hålet blir djupare och känslan än mer kvävande...
Idag var sista gången jag träffade Pierre på ett tag. Han flyttar till K-borg nu på måndag. I mars kan han bli skeppad vart som helst. Det var egentligen en sorglig dag idag och jag ville, innan han kom hit, mest gråta för att jag verkligen hatar att säga hejdå. Men när han sen var här bråkade han mest med mig, som han alltid gör nu. Jag vet att han bara gör det för att han bryr sig och oroar sig för mig, men jag blir vansinnig varenda gång. jag tänker fortsätta bli vansinnig varenda gång tills han fattar att jag menar allvar. Så vårt avsked blev nästan i vredesmod, inte optimalt när jag inte vet när han kommer hem igen... kan vara till våren med besked om att han ska till Afghanistan, det... hade inte precis varit goda nyheter för oss här hemma som kommer sakna honom när han är borta.
Hängde på Q-bar igår kväll. Återigen var det en gift man som försökte ragga på mig, vafan?! Hur i helvete kan man med gott samvete ragga på en 19-åring när man själv är 37 med en gravid fru där hemma? Tappar fan snart tron på det manliga släktet... Fast å andra sidan.... H <3 och pappa, och pierre när han inte är störig.
Åhå, måste bara berätta en sak. Ni kommer kanske ihåg att jag berättat om diskaren på jobbet? Han kom nu efter julen och berättade att han förlovat sig. Jag grattade naturligtvis (tänkte att nu kanske sjungandet skulle ta slut) och frågade vem den lyckliga var. Tydligen så är den "lyckliga" en 17 åring från samma lilla bergsby i Irak som han kommer från. GRATTIS lilla gumman, du ska nu skeppas till Sverige till en störd man som ser ut att vara 50år och jag inte ens skulle vilja ta i med en tång. Fast å andra sidan.. vad är värst? att växa upp och bli bortgift i en fattig bergsby där alla barn inte går i skolan och man inte ens har råd med riktiga fönster, eller att bo här med en äcklig man?
Tufft val, romantikern i mig säger att jag hade hellre bott i en liten jävla by med getter om jag hade någon jag älskade där än att tvingas ligga med en man mer än dubbelt så gammal som mig själv i ett land jag inte känner...
Kan romantiken vinna över val baserade på trygghet och pengar?
(Hmm märks att jag tittar alldeles för mycket på "sex and the city" just nu, jag skriver långa haranger avslutade med en fråga, precis som Carrie)
God natt
/ Michelle
Kommentarer
Postat av: JESSICA
jag saknar dig och dina egoistiska samtal om dig själv. det är dem som gör dig speciell! puss
Trackback
