Jag hoppar hage med brutna ben
Usch vad jag inte vill vara kvar här. Jag har nog aldrig känt att jag passat helt in i Hässleholm, alltid tänkt att jag är menad för något mer. Det började redan i mellanstadiet då jag tvingades tuffa till mig för att passa in med de andra bitchiga tjejerna i klassen. Redan när jag var 5 år drömde jag om den dagen jag skulle kunna bege mig ut i världen som pilot, boendes på en ö med palmer.
Nu när ingen skola finns här för att hindra mig och jag de senaste två åren allt mer har begett mig ut i världen, knutit nya kontakter och kommit närmare mina drömmar känns längtan mer som ett pockande behov. Hässleholm ger mig inte den där känslan av att jag hör hemma här längre.
Det enda som håller mig kvar här är pengar och familjen. Men alla måste väl prova sina vingar förr eller senare och pengar finns överallt, bara man jobbar lite. Mitt hjärta känns inte helt.
/ Michelle
Nu när ingen skola finns här för att hindra mig och jag de senaste två åren allt mer har begett mig ut i världen, knutit nya kontakter och kommit närmare mina drömmar känns längtan mer som ett pockande behov. Hässleholm ger mig inte den där känslan av att jag hör hemma här längre.
Det enda som håller mig kvar här är pengar och familjen. Men alla måste väl prova sina vingar förr eller senare och pengar finns överallt, bara man jobbar lite. Mitt hjärta känns inte helt.
/ Michelle
Kommentarer
Trackback
