Sommar, sommar och sol
ibland är jag så himla fräsch, dessa dagarna har nog varit praktexempel på svineri. Jag vaknar vid sju på morgonen efter att ha kunnat sova två-tre timmar med gårdagens/förrgårdagens smink vilket betyder att mitt ansikte har svullnat och man har svarta ränder i hela huvet, näsan rinner som fasen, huvudet dunkar och jag somnade visst i min favorittröja (gigantisk hemmastickad i vitt garn) och halkstrumporna jag fick av Kim i födelsedagspresent. Visst vill man bara springa till skolan då?
Nej. Och det har jag inte gjort heller, men fy vad jag har kasst samvete sen framåt tolv när man börjar gå till sig igen. Jag städar, lagar mat, tvättar och går med hunden för att dämpa mitt samvete. Jag spelar piano, sjunger, skickar viktiga mail och läser på franskaboken (pappa påpekade innan att "den kommer du aaaaldrig hinna läsa klart", tack pappa, jag vet) men samvetet hänger ändå kvar. Visst, det är nog så att jag hade kunnat gå till skolan, men det är något som hindrar mig... Jag är nog egentligen inte "tillräckligt sjuk" för att stanna hemma i två dagar, det är det jag vet och det är därför jag får ångest över att stanna hemma.
Jag tror att det till viss del handlar om seperationsångest, för om bara några veckor eller exakt 28 dagar är det slut med INT3. Vi kommer inte gå ner i vår källare och plugga röven av oss, vi kommer inte ses varje dag för att föra alla våra dödsviktiga samtal, pika varandra för helgens bravader etc. Plugget har jag tröttnat på för längesen, men klassen, den kommer jag sakna ngt fruktansvärt. Det är så typiskt mig att istället för att försöka vara så mkt som möjligt i skolan denna sista tiden, så drar jag mig undan. Det blir ju lättare så?
Inlämningar, prov, tal och en jädra massa plugg ligger framför mig och jag känner för att bara skita i allt. Jag vill inte mer. Ångesten över att jag inte längre orkar bry mig om skolan riskerar snart att gnaga sönder glädjen över att ta studenten, jag kommer säkerligen inte att vara nöjd med mina betyg, det vet jag. För det är mycket få saker jag ärligt kan säga att jag är nöjd med. När jag nu tänker på det kan jag faktiskt inte komma på en enda sak som jag är riktigt nöjd med. Jag faller alltid på målsnöret och jag tror att det beror på seperationsångest. När något är på väg att ta slut, även jobbiga grejer, drar jag ut på det för att det inte ska försvinna. Det finns inget värre än att säga hejdå.
Gud, nu har jag skrivit ett bauta-långt inlägg igen. Ikväll när jag verkligen måste skriva ett genetikarbete tills imorn. Imorn ska jag iaf till skolan, sen är det möte med organisationskommittén till sessionen i höst, fullt upp med andra ord. Hoppas det fina vädret håller i sig, det tycker jag om :) det är en av de få grejer som motiverar mig just nu! Varför kan jag inte bara vara glad som alla andra blivande studenter?
/Michelle
JA! Det gör vi absolut! Jag orkar inte heller, min franska går skitdålig och jag vet aldrig om jag kommer bli klar med boken tills onsdag! JAG ORKAR INTEEEEE!!!!
Och du förresten, jag har också varit hemma nu för att jag varit sjuk. Men egentligen inte tillräckligt sjuk för att inte vara i skolan.. Fast imorse hade jag tänkt gå till skolan, jag kunde ju inte veta att mina gallstenar ville ha lite uppmärksamhet vid femtiden och inte slutade förrän åtta.. Då hade jag iofs kunnat gå upp och förbereda mig för skolan. Nej istället så somnar jag! Då hade jag missat tre timmars sömn så jag hade nog ganska rätt till att sova ändå.. (såhär håller det på, mitt samvete tjatar emot mitt jag..) imorgon ska jag iaf till skolan!
