We don't go breaking down
Att blogga är den nya folksjukdomen. Alla människor med "koll" bloggar om sitt innehållsrika och intressanta liv, alla funderingar och tankar ska präntas ner vitsigt för världen att se. Definitionen av att blogga är väldigt vid och kan rymma allt från dagboksliknande inlägg med bilder på dagens outfit/look till otroligt djuplodade analyser av politiska/ekonomiska/ellervadfansomhelst. Vare sig man använder bloggen för att lyfta fram sin egen person eller för att skriva av sig sina bekymmer ,eller publicera sina grubblerier och åsikter, så kan man icke förneka den betydande roll bloggen idag har fått.
Senast idag läste jag i tidningen om de hemska morden i Arboga och hur mammans blogg kan ha spelat en stor roll i händelseförloppets utveckling. Mina föräldrar som inte växt upp med internet som främsta fritidssyssla dömde genast ut bloggen och tyckte att den mest var till för alla pseudo-kändis-kåta svenskar. Ärligt talat kan jag hålla med dem till viss del. Visst är det roligt att kunna läsa andras bloggar och titta på bilder från folks liv, man kan följa allt som händer i varandras liv. Denna öppenheten kan vara både befriande och otroligt begränsande.
Fingrarna knappar ibland in ord som man aldrig skulle våga forma med munnen, det är lätt att blotta sig och offentliggöra sådant som skulle förblivit grubblerier i huvudet. Jag är kroniskt nyfiken och tycker därför att bloggar, bilddagböcker och olika communities är perfekta tidsfördriv. Men ibland känner jag att jag mått bättre av att inte veta allt om alla. Det är en falsk personkännedom och man skapar sig lätt en helt förvrängd uppfattning av personen. Att läsa någons blogg är lite som att få glutta i någons dagbok, man tror sig veta precis hur personen känner och tänker. Men kan man känna någon enbart genom att läsa de ord som knappats in på tangentbord?
Jag tror att bloggen är som en sorts enorm gruppterapi. I bloggdjungeln letar man fram de bloggar man kan identifiera sig med. Man läser om alla de vardagliga rutiner man delar, blir tröstad av att man inte är ensam om att göra bort sig/misslyckas på ett prov/bli dumpad/dumpa någon/råka ut för något hemskt/förlora ngt/ha ont om pengar/längta ifrån allt. Letar man inte efter ngn att kunna identifiera sig med kan man istället leta upp folk att störa sig på och kritisera, allt för att bekräfta sig själva. Ta t ex: Blondin Bellas blogg (www.blondinbella.se), denna 17-åriga medelklassflicka från Stockholm har blivit en av Sveriges absolut mest hatade/älskade (?) bloggare. Tjejen tjänar mer på sin blogg veckovis än de flesta låginkomsttagare har ut i lön varje månad. Ja, jag har läst hennes blogg och tyckte nästan synd om flickan, för kommentarerna hon får på varje inlägg är inte nådiga. Jag kan förstå folks ilska över att en priviligerad tonåring blir känd för sitt mediokra skrivande, men man måste ändå betänka att hon bara är 17 år och inte bett om denna karusell. Hata eller älska henne, hon har iaf lyckats att skapa debatt om sin person och begreppet blogg.
Egentligen är jag lite rädd för att blotta mina tankar såsom jag ibland gör när jag bloggar om mina känslor eller upplevelser. Man vet aldrig vem man retar upp eller trampar på tårna. Även om jag har friheten att uttrycka min fria åsikt med det skrivna ordet behöver jag inte alltid använda mig av det. Med tanke på det yrke jag vil ha en gång i framtiden kanske man borde passa sig lite... Säga vad man vill, bloggen är ett mäktigt verktyg och har kommit för att stanna. Den tillåter oss att vara journalister, världspolitiker, författare, modeikoner och allt annat vi inte är. Den kan trösta oss när vi är nere, reta upp oss när vi är på krigsstigen och engagera när vi brinner för ngt. Bloggen är gruppterapi och drömförverkligare, 2-i-1.
/Michelle
Tourist-Athlete
Senast idag läste jag i tidningen om de hemska morden i Arboga och hur mammans blogg kan ha spelat en stor roll i händelseförloppets utveckling. Mina föräldrar som inte växt upp med internet som främsta fritidssyssla dömde genast ut bloggen och tyckte att den mest var till för alla pseudo-kändis-kåta svenskar. Ärligt talat kan jag hålla med dem till viss del. Visst är det roligt att kunna läsa andras bloggar och titta på bilder från folks liv, man kan följa allt som händer i varandras liv. Denna öppenheten kan vara både befriande och otroligt begränsande.
Fingrarna knappar ibland in ord som man aldrig skulle våga forma med munnen, det är lätt att blotta sig och offentliggöra sådant som skulle förblivit grubblerier i huvudet. Jag är kroniskt nyfiken och tycker därför att bloggar, bilddagböcker och olika communities är perfekta tidsfördriv. Men ibland känner jag att jag mått bättre av att inte veta allt om alla. Det är en falsk personkännedom och man skapar sig lätt en helt förvrängd uppfattning av personen. Att läsa någons blogg är lite som att få glutta i någons dagbok, man tror sig veta precis hur personen känner och tänker. Men kan man känna någon enbart genom att läsa de ord som knappats in på tangentbord?
Jag tror att bloggen är som en sorts enorm gruppterapi. I bloggdjungeln letar man fram de bloggar man kan identifiera sig med. Man läser om alla de vardagliga rutiner man delar, blir tröstad av att man inte är ensam om att göra bort sig/misslyckas på ett prov/bli dumpad/dumpa någon/råka ut för något hemskt/förlora ngt/ha ont om pengar/längta ifrån allt. Letar man inte efter ngn att kunna identifiera sig med kan man istället leta upp folk att störa sig på och kritisera, allt för att bekräfta sig själva. Ta t ex: Blondin Bellas blogg (www.blondinbella.se), denna 17-åriga medelklassflicka från Stockholm har blivit en av Sveriges absolut mest hatade/älskade (?) bloggare. Tjejen tjänar mer på sin blogg veckovis än de flesta låginkomsttagare har ut i lön varje månad. Ja, jag har läst hennes blogg och tyckte nästan synd om flickan, för kommentarerna hon får på varje inlägg är inte nådiga. Jag kan förstå folks ilska över att en priviligerad tonåring blir känd för sitt mediokra skrivande, men man måste ändå betänka att hon bara är 17 år och inte bett om denna karusell. Hata eller älska henne, hon har iaf lyckats att skapa debatt om sin person och begreppet blogg.
Egentligen är jag lite rädd för att blotta mina tankar såsom jag ibland gör när jag bloggar om mina känslor eller upplevelser. Man vet aldrig vem man retar upp eller trampar på tårna. Även om jag har friheten att uttrycka min fria åsikt med det skrivna ordet behöver jag inte alltid använda mig av det. Med tanke på det yrke jag vil ha en gång i framtiden kanske man borde passa sig lite... Säga vad man vill, bloggen är ett mäktigt verktyg och har kommit för att stanna. Den tillåter oss att vara journalister, världspolitiker, författare, modeikoner och allt annat vi inte är. Den kan trösta oss när vi är nere, reta upp oss när vi är på krigsstigen och engagera när vi brinner för ngt. Bloggen är gruppterapi och drömförverkligare, 2-i-1.
/Michelle
Tourist-Athlete
Kommentarer
Trackback
