Curled up on your own
Jag är en tjurskalle, har alltid varit. Redan som liten fyraåring med bävernylon overall och mössa med tofs var jag fruktansvärt envis, hade jag påbörjat något skulle jag banne mig avsluta det med. En höstdag när pappa krattade skulle jag också kratta, Pierre gav upp efter någon timme, men jag skulle minsann visa alla att jag kunde kratta hela trädgården. Jag krattade i flera timmar, mina händer fick blåsor och det skymde men jag skulle kratta tills alla löven var borta. Den envisheten har både hjälpt och stjälpt mig genom mina drygt 19 levnadsår.
Ibland visar tjurskallen sig genom min stolthet och ibland genom mitt behov av att ständigt veta allt. När jag har fel har jag dock lärt mig att ta ett steg tillbaka. Jag har även lärt mig att ibland måste man ta ett steg tillbaka även om man har rätt för husfridens skull. Envisheten kan jävlas med sig själv ibland för när jag fått en idé kan mitt resonemang och min logik bråka hur mkt som helst med envisheten, den vinner ändå oftast. Min logik säger att jag borde planera exakt hur min framtid ska se ut och resonemanget pekar på juridiklinjen. Viljan säger franska, statsvetenskap och Belgien. Men den diskussionen orkar jag inte ta idag.
De här senaste dagarna har jag ignorerat min mobil och bara mått kasst. Ibland mår man bara dåligt både psykiskt och fysiskt och detta lovet har jag gjort båda. Jag orkar inte med människor och knappt mig själv, jag orkar inte med att detta är sista lovet och jag orkar inte med att vara såhär ensam. Det känns som om jag är en bluff och jag inte pallar med allt det som lagts på mig. Jag har sånahär perioder och kommer ur dem så småningom men jag behöver tid för mig själv... Jag är besviken på allt och alla just nu och tar ut det på allt och alla, mest på mig själv. Dagarna tillbringas i sängen sovandes ihoprullad med ångesten som sällskap. Nätterna tillbringas i filmens värld eller terapiskrivandes här alternativt på ngt annat ställe. När jag inte sover spelar jag och sjunger sorgliga sånger tills jag gråter, min glädje finner jag i min familj och de enstaka ggr jag pratar med vissa. Usch, jag vet så väl vad detta handlar om och jag hoppas att det snart går över för jag är trött på mig själv just nu som det är...
/Michelle
Wires - Athlete
Ibland visar tjurskallen sig genom min stolthet och ibland genom mitt behov av att ständigt veta allt. När jag har fel har jag dock lärt mig att ta ett steg tillbaka. Jag har även lärt mig att ibland måste man ta ett steg tillbaka även om man har rätt för husfridens skull. Envisheten kan jävlas med sig själv ibland för när jag fått en idé kan mitt resonemang och min logik bråka hur mkt som helst med envisheten, den vinner ändå oftast. Min logik säger att jag borde planera exakt hur min framtid ska se ut och resonemanget pekar på juridiklinjen. Viljan säger franska, statsvetenskap och Belgien. Men den diskussionen orkar jag inte ta idag.
De här senaste dagarna har jag ignorerat min mobil och bara mått kasst. Ibland mår man bara dåligt både psykiskt och fysiskt och detta lovet har jag gjort båda. Jag orkar inte med människor och knappt mig själv, jag orkar inte med att detta är sista lovet och jag orkar inte med att vara såhär ensam. Det känns som om jag är en bluff och jag inte pallar med allt det som lagts på mig. Jag har sånahär perioder och kommer ur dem så småningom men jag behöver tid för mig själv... Jag är besviken på allt och alla just nu och tar ut det på allt och alla, mest på mig själv. Dagarna tillbringas i sängen sovandes ihoprullad med ångesten som sällskap. Nätterna tillbringas i filmens värld eller terapiskrivandes här alternativt på ngt annat ställe. När jag inte sover spelar jag och sjunger sorgliga sånger tills jag gråter, min glädje finner jag i min familj och de enstaka ggr jag pratar med vissa. Usch, jag vet så väl vad detta handlar om och jag hoppas att det snart går över för jag är trött på mig själv just nu som det är...
/Michelle
Wires - Athlete
Kommentarer
Postat av: tina
jag saknar dig iaf,
väldigt mycket.
Trackback
