Michelles ord

"Alla har vi en bild av hur vår sanna kärlek ser ut. Bilden kommer alltid ändras i samma takt som vi växer upp. Vi grubblar och pratar om hur våra drömmar ska kunna uppfyllas och hur vi ska ta oss till vår drömbild. Jag kommer ihåg min drömframtid när jag var sådär 5 år. Då var högsta drömmen att bli pilot (trots att jag aldrig flugit då) och gifta mig antingen med min dåvarande kille Viktor eller Tomas Dileva. Det lutade mest åt Tomas Dileva och vi skulle bo på en liten sandö med palmer och han kunde vinka på mig när jag flög däröver. Den drömbilden har ändrats många gånger sedan dess. Man blir ständigt påverkad av ideal och förväntningar från resten av samhället. Men den största och mest bestående påverkan får man, enligt mig, av de människor man slår följe med ett tag på livets resa.

På dagis var det viktigt att kunna springa snabbt och det kunde Viktor, ergo min första kärlek till pojken. Det där med att springa snabbt höll i sig på lekis och lågstadiet, fast med tillägget att killen skulle kunna gunga med mig, det kunde Carl. Carl, ja Carl. Jag har alltid tagit mycket intryck av det jag läser och just då när jag var 8 år var Eva och Adam väldigt populära, ja tv-serien och böckerna, inte de första bibliska människorna. Eva och Adam lärde mig mycket om hur livet skulle vara. De lärde mig hur man frågar chansen på ngn och vad en långtradare var. Både dessa saker lärde jag sen Carl. Vi kilade stadigt i ett och ett halvt år och vårt förhållande grundades på regelbundna promenader med hans valp och att vi gungade på rasterna. Jag planerade bröllop och såg en framtid med honom, han som kunde springa snabbast på hela skolgården.

Han lärde mig dock något nytt, han lärde mig hur det känns att få hjärtat krossat. På min 10-årsdag ringde han och förklarade att han va ihop med Julia och hade varit det sedan ett par dagar. Detta mitt första seriösa förhållande tog minst sagt en oväntad vändning och sorgen visste inga gränser. Denna lilla tjej som precis fyllt två hela händer grät hela kvällen så att den nya blåa eyelinern rann i strida strömmar nedför kinderna. Kärleken som varit precis som i Eva och Adam, fick sig en rejäl törn.

Sen var det på något sätt dags att växa upp lite, vi tjejer bytte grupperingar och högstadiekillarna var mycket mer intressanta. Smink, kläder och en jäkla massa glitter var inne då i milleniumskiftet. Bilden av den perfekta kärleken ändrades igen och drömmen var de tuffa killarna på moped. De där som såg ut som Backstreet boys Nick, var långa som höghus och bergis kunde göra riktiga långtradare.

Mellanstadiet kom och man hånglade den där första skitäckliga, nervösa gången på ryska posten när det va FF, då krossades ännu en sagobild, man hade ju sett och läst om hur det skulle vara att hångla. Men verkligheten motsvarade absolut inte drömmen. Tuffa högstadiet närmade sig med stormsteg och plötsligt skulle man ha bh och string precis som de perfekta tjejerna man kunde läsa om i tidningarna. Varje dag var en kamp mot en större bröststorlek och mer smink. Tjejerna i klassen tävlade mellan sig vem som hade störst bröst, fått mens och det absolut viktigaste, vem som hade coolast pojkvän.

Alla visste ju att bara de tjejer med stora bröst kunde ha pojkvänner, coola pojkvänner, såna med trimmade mopeder och farliga vänner. Man var tvungen att se ut som tjejerna i de sagolika reportage alla modemagasin publicerade. Jag var rättså osäker periodvis i högstadiet men när jag lyckades bli ihop med en cool kille från Vinslöv var lyckan total. Tyvärr varade inte förhållandet i mer än tre veckor, han ville ju vara singel när det va Björket igen... Även denna gång fann jag hjärtat krossat, men den här gången var det inte så farligt. För i alla de noveller och berättelser man kunde läsa i Veckorevyn blev alltid hjärtat krossat, det var en naturlig del av kärleken. Plus att jag fick ännu mer status av att verkligen kunna vara sådär häftigt ledsen som man var när man blivit dumpad.

Självklart tänkte jag att han inte ville vara ihop med mig för att jag inte var perfekt som de där tjejerna på bilderna. För att kunna hitta den där perfekta kärleken var man tvungen att vara perfekt själv...

I högstadiet blev jag ihop med den första jag någon gång älskat och vi höll ihop i nästan två år innan vi växte ifrån varandra. Jag lärde mig mycket av det, mitt och hans första faktiska förhållande. Vi lärde upp varandra i både konsten att sörja och att älska.

Nu kanske ni sitter här och undrar vart jag vill komma med detta långa utlägg om mina kärleksgrubblerier... Jag såg en bild på Henrik Larsson där han ser ut som en riktig karlakarl, precis en sådan som man skulle kunna ha ett perfekt förhållande med, för han ser ju helt perfekt ut och så springer han ju snabbt med.
Men är det något jag lärt mig av mina blott 19 år här på jorden så är det att verkligheten aldrig som man tänkt sig.
Verkligheten överträffar alltid sagan och drömmen, jag hade inte pallat springa efter Henke i längden och inte är jag särskilt tänd på idén om ett liv med en Backstreet Boys Nick look-a-like.
Nej, i verkligheten spelar allt runt omkring oss mer och mer roll desto äldre vi blir.
När jag i tidiga år kunde bli dumpad för en tjej med hund, sen en tjej med större bh-storlek kan jag nu glädja mig åt att bli dumpad för att ha för många framtidsplaner där killarna måste kunna lite mer än att springa och gunga.
Jag kan också glädja mig åt nya förälskelser och drömprinsar. Min drömbild av drömprinsen kanske kan likna en muskulös kille med vackra drag, men den dagen han försvinner eller jag lämnar honom krossas den drömbilden och jag bildar en ny.

Precis som prinsessan i texten hittar vi den där sanna kärleken när vi minst anar det och på vägen kommer vi kyssa många grodor. Vissa tror på att finna den "rätte", jag tror att många kan vara den "rätta", bara man tillåter dem att vara det. Och hey, visar de sig inte vara den rätte så hörde jag att Tomas Dileva precis skiljt sig."


/Michelle

the beatles- all you need is love